Skidåkningen en av Järlas stora sporter genom tiderna
Skidåkning har under olika perioder i Järla IF:s verksamhet varit en av föreningens största och mest framgångsrika sporter med massor av DM-segrar och fina SM-placeringar på såväl dam- som herrsidan att visa upp. Så man kan nog utan överdrift säga att lilla Järla under årens lopp vid flera tillfällen visat sig vara en av Storstockholms, ja, t. o. m. Mellansveriges bästa skidklubbar under 1900-talet.
Sin första klubbtävling på skidor arrangerade Järla IF på dagen sju månader efter föreningens bildande, närmare bestämt den 14 februari 1915, ett halvår efter första världskrigets utbrott. Alla deltagare som fyllt 15 år åkte en fyra kilometer lång terrängbana medan de yngre åkte tre kilometer på landsväg. Elis Johnson hette segraren i den äldre klassen. Han klockades för tiden 25,45 minuter. Gunnar Yngström vann den yngre klassen och åkte de tre kilometerna på 20,30 min.
Landsvägslopp på skidor var mycket populära på 1910-talet och någon tid efter premiärtävlingen ordnade Järla trion Olle Hellberg, Sven Cederholm ett landsvägslopp på sträckan Järla-Neglinge-Järla. Den tävlingen vann Viktor Lundin på tiden 1 timme, 56 minuter och 35 sekunder. Sju minuter bättre tid hade dock Raoul Nyzelius. Men han åkte utom tävlan.
Ungdomen” sticker upp
Neglingeloppet hade kommit för att stanna. Vintern 1915- 16 upprepade Vicke Lundin sin premiärseger och fick denna gång 20 minuter bättre tid än året före. Den här gången åkte han sträckan på 1 timme, 36 minuter och 30 sekunder. Nu tyckte Järlaåkarna att det var dags att pröva sina krafter i konkurrens med de mera namnkunniga skidstjärnorna från Stockholms storklubbar. Första steget var att anmäla ett lag till Söderföreningarnas årligen återkommande stortävling på skidor.
Under många år deltog Järlas längdlöpare med framgång i Söderföreningarnas kontinuerligt återkommande mönstring av Storstockholms skidåkare. Konkurrensen var hård men Järlagrabbarna höll sig hela tiden väl framme och efter några år hade föreningens unga längdlöpare nått sådana framgångar att Järla IF fick namn om sig att vara en storklubb i skidsport i stockholmsdistriktet.
Det var framförallt i de yngre årsklasserna som Järla plockade poäng på Söderföreningarnas tävlingar. Den allra största framgången kom 1922 i juniorstafetten 4×10 km. Den tävlingen blev en fantastisk Järlaframgång och är än idag ett av de gladaste minnen gamla Järlaiter kan gona sig åt.
Järla ställde upp med tre lag och alla Järlagrabbarna var vältränade och fast beslutna att ge storlagen Enskede och Hellas en fight in på mållinjen.
Stafettdramatik
Så här skildrade Gösta Järbin den otroligt spännande stafett tävlingen i vår förenings 20-årsskrift 1934:
Flera träningstävlingar hade hållits och de uppnådda resultaten samt deltagarnas jämnhet hade ingivit oss förhoppningar om att lagen från Enskede och Hellas skulle kunna bjudas konkurrens. Våra pojkars jämnhet orsakade dock även en del huvudbry för våra uttagningskommitterade. Och nu gjordes misstaget att sätta de båda värsta konkurrenterna om en plats i förstalaget som startmän i resp. 1:a och 2:a lagen. Under tävlingen kom dessa båda att etablera en liten privat ”körning”, varvid första lagets man blev ”blå” och måste släppa flera löpare förbi sig.
Nu antog våra förut så ljusa förhoppningar en betydligt mörkare färgton. Förstalaget, vår stolthet, låg ohjälpligt efter och vårt andralag hade till synes endast små chanser att behålla sin plats i täten. Under de båda följande sträckorna arbetade emellertid förstalaget fram sig en hel del och andralaget låg fortfarande väl uppe. Det fanns alltså åtminstone hopp om ett par skapliga placeringar. Ja, ta mig sjutton började vi inte åter fantisera lite ljusblått, när Olle Lodén med kraftiga staktag gav sig ut på sista sträckan, endast någon minut efter tätmännen.
Största faran hotade dock bakifrån, ty här väntades Hellas när som helst och för dem åkte Björn Bjuggren, årets bästa Stockholms junior. Tiden gick och blickarna drogs allt oftare bortåt banan där löparna väntades, och äntligen, där kom en, nej, det var två, två som skulle slåss om segern in i det sista. Och båda var Järla-pojkar!
Så gick det till när Järla 1922 vann dubbelseger i Söderföreningarnas skidstafett 4X1 mil för juniorer. Förstalaget vann, andralaget blev tvåa och tredjelaget hamnade på en hedersam tionde plats. I förstalaget åkte Olle Eriksson, Patrik Windahl, Calle Lodén och Olle Lodén och andralagets män var Ernst Eriksson, Olle Lundin, John Johansson och Sören Ringi, en oktett värd att minnas i dessa jubileumsdagar!
Damerna i topp!
1923 inställdes Söderföreningarnas tävling på grund av snöbrist. I stället inbjöd Järla IFK Enskede till en klubbmatch trots den ringa snötillgången. Hela klubben hade emellertid hjälpt till att skotta fram den lilla snö som fanns och t. o. m. mitt under tävlingen måste en massa klubbmedlemmar leta upp snö och slänga den på barfläckarna på tremilsbanan! Alla som jobbade både i och bredvid spåren fick lön för mödan: Järla vann överraskande klubbmatchen mot storklubben Enskede med 400 poäng mot 388!
Ett år senare 1924 fick Järla IF sin första DM-vinnare. Det var ingen av de duktiga seniorerna, inte heller någon av de ännu bättre juniorerna på herrsidan som svarade för den bravaden. Det var lilla dalkullan Ruth Berglund, som flyttat hit från Stora-Skedvi, som i sin första DM-tävling för Järla satte alla stockholmska storklubbars damer på plats och tog guldet på 10 kilometer för damer. Ruth åkte så snabbt att många av de samtidigt tävlande pojkjuniorerna fick kliva ur spår när hon kom forsande, ja, hon var faktiskt i mål innan de officiella tidtagarna kommit på plats! I damernas lagtävling kom Järla tvåa efter Djurgårdens stjärnspäckade lag.
På stora DM, som Järla arrangerade vid Nackanäs, blev det flera framgångar. Det blev DM-guld igen på damernas 10 kilometer. Den här gången var det dock inte dalkullan Ruth Berglund som guldkröntes. Nej, det var en betydligt mera känd skidåkerska, Elin Pikkuniemi, som åkte hem DM-segern åt sig själv och Järla. Elin, som tagit SM-guld fem år i sträck, 1918-22, hade lämnat sin hemstad Haparanda och sökt sig till Stockholm och Järla IF. Självfallet var Elin en mycket kärkommen förstärkning för sin nya klubb. Hon vann sitt DM-guld mycket överlägset, kom först i mål trots att hon startat sist i damklassen, och med henne i spetsen blev Järla tvåa efter Djurgården i damernas lagtävling.
Sveriges första skiddrottning Elin Pikkuniemi tävlade för Järla i mitten av 20-talet.
Mer information om Elin finns här.
Bredd på toppen
Även på herrsidan blev det stora framgångar för Järla på 1926 års DM. Trion Olle Hellberg – Anders Hellstenius, Axel Berglund vann lagguldet på seniorernas tremil åt Järla. Inte nog med det – Järlas andralag tog bronset och tredjelaget kom på sjätte plats i lagtävlingen. Tala om ”bredd på toppen”! I juniorklassen blev det två brons på 2-milen. Holger Karlsson blev trea individuellt och laget klarade samma placering i lagtävlingen.
Kan nämnas att Axel Berglund tävlande för Järla ställde upp i Vasaloppet 1926 och kom på en mycket hedrande placering 30 med tiden 6.11.47. Placering 30 står sig än i dag som den bästa placeringen någon Järlalöpare erhållit. Axel hade åkt samtliga Vasalopp innan men då tävlat för Stora Skedvi IK, bästa placering var 1922 ( första vasaloppet) då Axel kom på plats 17 med tiden 7.51.13.
Nu började storklubbarna i Stockholm ilskna till. Lilla Järla skulle inte utan vidare få segla upp som Stockholms skidklubb nummer ett! Speciellt Djurgården hade tagit illa vid sig av att bli förvisade till silverplats i seniorernas lagtävling på tremilen. Djurgårdarna laddade alltså upp sina stora kanoner inför DM-tävlingarna 1927. När DM i svår terräng gick det året var Djurgården storfavorit. I lagtävlingen ansågs DIF utan konkurrens och individuellt var djurgårdaren Joel Eng favorit. Som ”runner up” räknades IFK Enskedes Axel Persson.
Hur gick det då? Jo, Järla tog rubb och stubb! Anders Hellstenius vann individuellt, 19-årige Sven Cederholm blev tvåa och Olle Hellberg trea. Därmed var också lagguldet bärgat och den största DM-segern i Järlas skidhistoria kunde ristas in i annalerna.
Regress och comeback
Längdlöpning på skidor var, som framgår av ovanstående, mycket stark under Järla IF:s första femton år. 1929 kom emellertid ett svårt bakslag. De flesta av toppmännen lämnade av olika anledningar föreningen. Till råga på allt kom i början av 30-talet ett antal ytterst snöfattiga vintrar, då skidsporten i våra trakter praktiskt taget låg i ide. Men visst fanns det bra skidåkare i Järla även under 30-40- talen. På damsidan visade i första hand Märta Neumüller och Lisa Lodén att de kunde mäta sig med distriktets bästa damskidåkare och på herrsidan hävdade kvartetten Robert Svensson, Allan Carlsson, Gunnar Sundman och Frippe Jonsson med viss framgång Järlas färger i distriktskonkurrensen. Brödrakvintetten Bergkvist med Edvin, Sven, Gunnar, Birger och Bengt tillhörde också under många år Järlas skidelit.
Det dröjde emellertid ända till 1955 innan det åter började strömma in DM-guld till Järla. Det var ”kometen” Allan Lövmark som det året vann junior-DM individuellt och tillsammans med Gunnar Svensson och Göte Lundberg också lade beslag på lagguldet. På DM 15 kilometer blev Helge Eriksson trea i klass II och Lennart Larsson tvåa på 50 kilometer, också i klass II.
Vid DM-tävlingarna 1956, som arrangerades i Fagersjö, vann Järlas juniorer och pojkar lagguldet i båda klasserna och i DM-stafetten för juniorer tog Sigvard Kunni, Björn Unnefeldt och Bengt Skagersjö guldet åt Järla. Detta år var f. ö. ett mycket framgångsrikt år för föreningens ungdomar. De tog topplaceringar i varenda tävling de deltog i!
Stora Järla-triumfer
Ungdomssatsningen på 50-talet bar frukt på seniorsidan redan vid decennieskiftet. På stora DM 1960 gjorde Allan Lövmark en fin prestation genom att bli tvåa på 15 kilometer, slagen endast av Skarpnäcks storstjärna Sigge Mattsson. Järla tog här också bronsplatsen i lagtävlingen I klassen för äldre oldboys blev Gunnar Olofsson trea och Kalle Andersson fyra.
Två år senare 1962 tog Järla silver i DM-stafetten genom trion Lasse Höglund, Lennart Stenberg och Allan Lövmark. Södertörnsmästerskapen detta år blev en stor triumf för Järla. Lasse Höglund vann med Allan Lövmark på silverplats och Ove Näsholm på femte. Det blev också en överlägsen lagseger. Andralaget överraskade med att ta lagbronset. På DM 15 kilometer blev Allan trea. Laget tog också brons.
Under Järla IF:s 50-årsjubileums år 1964 vann Lasse Höglund, Sören Wolmefeldt och Allan Lövmark DM-stafetten på 3X10 kilometer i överlägsen stil. De ledde från start till mål! Tävlingen arrangerades av Hellas med start och mål på Källtorpsjöns is nedanför bastun. Banan gick i över sjön via Dorisviken upp mot Orrmossen ner mot Erstavik och tillbaka över sjön från Snörom. Det var vallningsföre med ymnigt snöfall och runt noll. Järlas vallare och lagledare Bert Unnefeldt träffade rätt med vallan, man vallade med gul burk fabrikat Rex så kallad klistervax. Mycket spännande väntan för att se vem som var först på sjön på sista sträckan.
Trots dessa fina framgångar på seniorsidan var det ändå ungdomarna som dominerade Järlas skidsport under andra halvan 60- talet. Både på pojk- och flicksidan gjorde Järlas unga skid- åkare mycket fina insatser. Särskilt Inger Skagersjö, Eva Wallin och Helena Tenhumäki höll sig alltid väl framme i prislistorna. Inger och Eva visade också hög klass på ungdoms-DM, distriktstävlingar och i den mycket populära ”TV-skidan”. Andra flickor, som i olika åldersklasser med framgång kämpade för Järla i skidspåren under 60-talet var Ingalill Jäger, Åsa Olausson, Monica Pihl, Katarina och Aina Olsson, Lena Perenius och Camilla Zerpe. På pojkarnas junior- och ungdomssida minns man mest, för- utom de här ovan i olika sammanhang redan nämnda, även Paul Rönnkvist, Kjell Bergkvist, K. G. Zerpe, Unto Tenhumäki och Lars-Olof Hanning.
Veteraner bäst på 70-talet
Under 70-talet och de första åren in på 80-talet har Järlas skidåkare inte synts till i prislistorna i större tävlingssammanhang. Jo, ”gubbarna” Åke Good, Åke Hall, Ragge Andersson och Sven Österberg har förstås härjat framgångsrikt i oldboys- och veteranklasserna och Lasse Enlund har på senare år gjort Järlas namn känt på Island och kontinenten, där han vunnit ära och berömmelse i långlopp av Haldo Hansson-typ, d. v. s. någonting åt dubbla maratonhållet. Men i övrigt har det varit tunt med framgångar för både seniorerna och ungdomarna.
Skidsektionen arbetar emellertid oförtrutet vidare och hoppas på en snar vändning till det bättre. Hur sektionen ser på dagens situation och på framtiden kan ni läsa i närmast följande artikel.
/K. G. NYBERG
Ovanstående hämta ur Järla IFs 70 års Jubileumsskrift 1984.
Vissa tillägg och korrigeringar gjorda av Matts Andrée
Fortsättning följer:
Följande artikel är hämtad från Järla IFs 70-års jubileums skrift 1984
Raffel i spåren när Järla vann JSM i skidkavle.
SM i skidbudkavle för juniorerklass H 17-20 -arrangerades 1979 i Älvdalen. Bland de anmälda 48 lagen fanns Järla IF med. Tidigare under vintern hade trion Bengt Hall, Björn Reger och Jonas Andersson givit Järla silver i Svealandsmästerskapens juniorkavle och vunnit ett flertal individuella framgångar på olika tävlingar. Mot bakgrunden av dessa prestationer hade skidledningen i Järla beslutat anmäla dem till SM-kavlen.
Bengt åkte första sträckan och växlade som nia, cirka sju minuter efter täten. Björn, en i alla väder säker kavlekämpe, körde andra sträckan prickfritt och såg till att Järla växlade som femte lag, sex minuter efter ledande laget. Jonas satte full fart från början på tredje sträckan och tog upp jakten på några av klassens bästa löpare. Hur skulle det gå skulle han kunna föra fram Järla ännu ett par pinnhål, eller skulle han o, ve och fasa! klappa igenom efter sin hårda inledningsfart? Det frågade alla järlaentusiaster, som med spänning, hopp och oro väntade framme vid målområdet.
Pappa Ragnar Andersson vankade nervöst fram och tillbaka och berättade för alla som ville höra på hur det gick den gången han blev svensk budkavlemästare i senior-klassen. Det var i Norberg 1959. Ragnar tävlade då för Ravinen och det var tack vare hans smarta vägval och starka stakåkning på sista sträckan som Ravinen vann.
Minuterna gick och spänningen steg bland oss järlaiter vid Älvdalsmålet. Plötsligt knastrade det till i högtalaren. Jonas låg på fjärde plats och var nu bara tre minuter efter ledarlaget. Han hade alltså knappat in tre minuter!
Nu återstod drygt halva sträckan med mycket nedförsåkning och kluriga sluttningskontroller. Pappa Ragnar såg blek ut. Skulle Jonas hålla? Vi gick bort till en vägövergång några hundra meter från mål. Därifrån skulle vi kunna se löparna komma in mot målet.
Det var svårt att urskilja löparna på så långt håll. Så nervositeten bara tilltog. Men vad är det där då? Där kommer någon borta i skogsbrynet!
”Det är han, det är Jonas, jag känner igen mössan”, hojtar Ragnar. ”Det är samma mössa som jag hade när jag vann SM. Det är min mössa, MIN mössa!” jublade Ragnar när han tillsammans med Bengt och Björn och oss andra rusade in till målet för att hylla Jonas för bragdloppet. För en bragd var det! Jonas hade fått ögonkontakt med tätlagen en och en halv kilometer från mål, smart utnyttjat ett alternativt vägval och kommit loss omedelbart före sista kontrollen. Sen var loppet avgjort. I backen upp mot mål kunde ingen hota honom.
/ÅKE HALL
