Fotboll

Fotboll -”sorgebarnet” som blev ett stort glädjeämne

I år, jubileumsåret 1984, då Järla IF firar 70-årsminnet av sin tillblivelse, står föreningens fotboll på stark grund. A-laget gör sin sjunde säsong i division III med bl. a. två seriesegrar bakom sig, 1981 och 1982, juniorlaget är det bästa föreningen haft under de senaste tio åren och bland det tjugotal pojklag föreningen de senaste åren haft igång finns lag av yppersta svensk klass. Tillväxten är alltså god och fotbollssektionens ledning har all anledning att se framtiden an med tillförsikt och optimism.

Så har det inte alltid varit.

Under föreningens första tjugo år var det snarare så, att fotbollen var mera en belastning än en tillgång. Så här skrev Gösta Friberg bl. a. om den saken i 20-årsjubiléets minnesskrift 1934: ”Fotboll har inom Järla IF varit sorgebarnet under så gott som alla de gångna 20 åren.”

Nåja, riktigt så illa var det väl inte. Det fanns faktiskt ljuspunkter även under dessa mörka fotbollsår.

Redan ett tiotal år innan Järla IF bildades hade järlagrabbar ”sparkat boll” på den provisoriska fotbollsplanen vid Järla station. De fortsatte med ”bollsparkandet” under mera ordnade former sedan Järla IF bildats 1914.

De första två säsongerna gick det skapligt, men sen tog intresset slut och 1919 sprack A-laget och fotbollen lades ner under ett par år. Året innan, 1918, hade dock Järla producerat en fotbollsstjärna med lyskraft nämligen Sven Yngström. Han blev bl. a. uttagen som högerytter i Stockholms stads-lag och var bl.a. med när Stockholmslaget slog ut Östergötland i Svenska Fotbollsveckans turnering, där alla matcherna spelades på Stockholms Stadion. Det var då Yngström blev riksbekant genom att – som tidningarna skrev – ”tappa byxorna men inte koncepterna”.

Annars var det mest ”harvning” i stockholmsseriens klass 3 på den tiden. Bästa säsongen gjorde Järla 1929-30, då laget hade snudd på avancemang till klass 2.

Wolle- trollkarlen

Någon riktig fart på Järlafotbollen blev det inte förrän Wolle Wolmsten kom in i bilden som ledare och tränare. Wolle hade tidigare stått i målet för A-laget men slutade bollfångeriet efter krigsslutet 1945.

I samma veva lades fotbollen ned igen och det var tyst om järlafotbollen ett par år. Ända tills Wolle ilsknade till och blåste liv i fotbollsintresset igen. Han började 1948 med att ordna s. k. kvartersserier för pojklag. Sen blev det dags för pojklagen att ställa upp i AT-cupen, populär föregångare till våra dagars S:t Erikscup-turnering. Och andra året in på 50-talet var det dags för honom att skapa ett nytt, slagkraftigt A-lag. Det gick bra. Efter vinst i den s. k. Kvalifiken 1953 marscherade det nya A-laget rakt igenom stockholmsserierna efter revymakaren Kar de Mummas motto: ”Ett år i varje klass!” Säsongen 1955–56 blev laget tvåa i klass 1 och kvalificerade sig därmed för spel i nationella seriesystemets div. IV påföljande säsong. Fyra uppflyttningar på fyra år – snabbare kan inget lag avancera! Det var rena trolleriet av Wolle…

Tyvärr blev vistelsen i div. IV denna gång kortvarig – endast en säsong. Sen var det klass I-lir igen. Men nu hade Järla fått smak på spel i de nationella serierna.

Starkt ledarteam

Att ”permanenta” sig i div. IV och sikta vidare uppåt i det nationella seriesystemet var emellertid svårare än väntat. Från 50-talets verksamhet är framför allt värt att notera att Wolle då fick med sig ett antal yngre ledarkrafter, som under 60- och 70-talen skulle visa sig vara mycket värdefulla. Gösta ”Palle” Pettersson, ”Bullan” Lindqvist, Henry Carlsson, Totte Nilsson, Börje Friberg m. fl. stod färdiga att ta över när Wolle drog sig tillbaka efter i runt tal tre decenniers slit för Järla IF:s fotboll bandy och ishockey. En bit in på 60-talet sällade sig också Tage Larsson och Stig Lundgren till ledargarnityret. Nu hade Järla ett mycket starkt ledarteam både på ungdomssidan och seniorsidan. Duktiga ledare och tränare arbetade nu målmedvetet för att definitivt få en fast plats för A-laget i division IV för att sedan ”börja klättra” i det nationella seriesystemet. Men det dröjde ända till 1967 innan A-laget var moget att kliva upp i div. IV med föresats att ”bosätta” sig där tills man kunde ta ett steg till uppåt.

Äntligen i trean

Tio år senare togs det steget. Järla IF kvalificerade sig då till spel i division III. Där har laget nu lirat högklassig div III-fotboll i sju år, vunnit serien 1981 och 1982 och blivit trea 1983. När detta skrives ligger Järla på sjätte plats i årets serie och bör klara en plats på övre halvan i sluttabellen.

Sämre än väntat? Efter de tre närmast föregående årens topplaceringar har kanske många supportrar väntat sig en ny placering bland de tre främsta. Men laget befinner sig nu i en generationsväxling och då är det fullt naturligt med ett ”mellanår” innan yngre lirare från de egna leden spelat in sig och hittat div. III-tempot.

Ordföranden i fotbollssektionen, Börje Moberg, tränarna Olavus ”Olka” Olsson, Christer ”Koffert” Söderberg och Anders Björkén samt lagledaren Sten Andersson är också fullt på det klara med vilka problem som måste lösas innan Järla åter kan vinna sin div. III-serie och gå till kvalspel för en plats i div. II.  Att nå dit är långt ifrån omöjligt! 1982 hade Järla snudd på div. II-spel sedan laget eliminerat Gais i första kvalet med siffrorna 0-0 hemma och 1-1 borta (mål på bortaplan är utslagsgivande). I andra kval spelet blev den gången Brommapojkarna för svåra. Men det går som det brukar heta flera tåg…

Ungdom i topp

I väntan på det tåget fortsätter Järla att bygga vidare på sin redan sedan många år tillbaka mycket starka ungdoms-fotboll. I år är juniorlaget starkare än på mycket länge och pojkfotbollen tillhör landets pojkelit. När man läser resultatrapporterna från t.ex. Hilding ”Hilla” Samuelssons och Gert Norrgårds matcher baxnar man. Gerts lag slog t. ex. förra året AIK med 15-0 i Hackecupen och gjorde tillsammans på sina sju matcher i den turneringen 43-5 med vinst i finalen med 7-1 mot Grödinge. I Kluringcupen går det ibland likadant för järlalagen.

Så nog finns det både ledare och ungdomar att bygga vidare på. Om grabbarna inte stannar så länge då? Jodå, dom stannar!

Det finns massor av smågrabbar som vuxit upp i Järla och sedan givit klubben praktiskt taget hela sitt vuxna liv. Jag tänker då i första hand på sådana lirare som Tage Larsson och hans radarkompis Lars ”Krigarn” Andersson (sedermera Silvén), Gösta ”Palle” Pettersson, Stig Lundgren, Henry Carlsson, Hilding ”Hilla” Samuelsson, Totte Nilsson och Börje Moberg för att hålla oss inom ramen för de senaste 30 åren! De har alla lirat boll för och sedan tagit på sig ansvaret för en ungdomsfostra vars värde inte kan mätas i pengar. I sammanhanget bör också Tages grabb, Kjelle Larsson, nämnas. Han vaktade A-lagsmålet i Järla redan vid 16 års ålder och la handskarna på hyllan först 1983. Då var han 30 år. Mer än halv livet har han alltså fredat Järlas mål. Och gjort det med stor framgång!

Hilding ”Hilla” Samuelsson har jobbat för järlafotbollen i snart 40 år, Börje Moberg i 35 år, Palle Pettersson och Henry Carlsson i mer än 30 år och ”Krigarn” lirade högerinner i jämnt ett kvarts- sekel innan han slutade. Så nog håller uttrycket ”en gång järlait, alltid järlait”…

Läs mer om ungdomsfotbollen nedan.

K.G. NYBERG
Utdrag ur Järla IFs 70-års jubileums skrift 1984

Justeringar och tillägg gjorda av Matts Andrée

Henry och Järlaträffen fullträffar för Järla IF

Henry Carlsson- färdig för nervhem? Den frågan ställdes i en bildunderskrift till ett porträtt av Henry i NST den 19 augusti 1971. I fortsättningen av bildtexten gavs också svaret:

”Nejdå! Men det VAR en pärs för honom att genomlida finalen med dess dramatiska skiftningar, inte minst under straffläggningen. Då smet Henry upp i skogen och vände ryggen till…”

De citerade raderna här ovan är hämtade från ett helsidesreportage i NST från Järlaträffen 1971. Skuru/Järla, som Järlas lag kallades under en övergångsperiod efter sammanslagningen av Järla IF:s och Skuru IK:s fotbollssektioner, hade avancerat till final efter en överlägsen seger i sin kvalgrupp med fem segrar av fem möjliga och målskillnaden 12-1. Gais hade i kvalserien förlorat mot Järla med 3-0 men blev ändå klar tvåa med åtta poäng på sina fem matcher och målskillnaden 15-6 och gick därmed tillsammans med Skuru/Järla till semifinalspel.

Från grupp II gick IFK Norrköping och Sandarna BK till semifinal. Skuru/Järla vann sin semifinal med 3–2 över Sandarna efter förlängning och straffläggning och Gais slog ut Norrköping med 1-0.

Nervpirrande final

Det var nu Henrys nerver kom i stordallring Gais var ute efter revansch för det snöpliga nederlaget i kvalserien och de storväxta göteborgsgrabbarna satte från början högsta fart för att krossa Skuru/Järla. Vid full tid var ställningen 1–1. Det resultatet stod sig även efter 2X10 minuters förlängning. Sen kom den dramatiska straffläggningen. Den vann Gais med 4-3.

Under hela finalmatchen hade Henrys nerver varit på helspänn, men han hade lyckats hålla dem i styr ända till straffläggningen. Då kunde han helt enkelt inte titta på längre. Han försvann upp i skogen och vände ryggen till planen varje gång en ny straff skulle slås …

Men efter den nervpirrande finalen var Henry glad. De hade han all anledning att vara. Han hade ju visat hela Sverige att Järla kunde skapa ett A-pojklag i svensktopp klass. Så den natten kunde Henry sova gott på ännu en lager i sin fotbollsbädd…

Svensktopplag i kö

I år, när Järla IF firar 70-årsjubileum, kan Henry också fira ett jubileum – det är jämnt 20 år sedan han tog initiativet till Järlaträffen, Sveriges äldsta och populäraste fotbollsturnering för A-pojklag av elitklass.

Det var många som tvivlade på att Järla skulle kunna gå i land med ett arrangemang av detta slag. Men Henry övervann alla svårigheter och den första Järlaträffen 1965-blev en arrangörsmässig framgång.

Sen dess har Järlaträffen blivit landets i särklass populäraste pojklagsturnering, som elitlag från när och fjärran slåss om att få ställa upp i. Malmö FF i söder, Gais och Elfsborg i väster, Norrköping i öster, Eskilstuna och Brage i Mellansverige och Sundsvall Giffarna eller IFK- är svensktopplag som under de gångna 20 åren ofta förekommit på Järlaträffen. Gais har varit framgångsrikast med sina sex träffsegrar. I den hårda konkurrensen har arrangerande Järla IF hängt med bra. Finalspelet mot Gais 1971 är den största framgången. Två semifinalplatser har Järla också kunnat inregistrera 1974 och 1981.

Gigantiskt jobb

I år fyller Henry 46 år. Av dessa har han ägnat 30 år åt Järla IF:s fotboll, därav 27 som ungdomsledare. Han kom till Järla 1954 som pojklagslirare. Redan tre år senare var det dags för honom att hoppa in som tränare och lagledare för 7-8 pojklag, som alla deltog i olika grupper av S:t Erikscupen. Att Henry vid så unga år fick ta ansvar för så många pojklag berodde på, att nuvarande Järla IF-kanslisten Totte Nilsson, som då höll i trådarna för pojklagsverksamheten, skulle göra sin värnplikt det året. Då fick Henry ta över Tottes jobb som pojklagsledare. Han var bara 19 år och spelade själv i juniorlaget.

Det blev mycket jobb för unge Henry. På den tiden var det inte frågan om att åka bil med grabbarna till matcherna. Nej, man gick eller cyklade i samlad trupp långa vägar för att spela sina serie- eller cupmatcher. Sånt tog också tid. Och när Henry 1959–60 själv gjorde sin värnplikt med placering i Stockholm, fortsatte han trots detta att sköta träning och matchning av sina lag. Jag kan inte fatta hur jag hann med, men tempot och träningsintensiteten var inte så högt uppdrivna på den tiden, säger Henry idag om denna hektiska period i sitt fotbollsliv.

Stor bredd, fin topp

Naturligtvis måste Henry få hjälp med sina många lag. Det fick han också. Hilding ”Hilla” Samuelsson hade ju alltid funnits med i bilden och gjort stor nytta och under 60-talet profilerade sig också en stark ungdomsledar kvartett: Hasse Hansson, Börje Friberg, Lennart Wallin och Leif Sundberg. Vi har speciellt Hasse att tacka för mycket, konstaterar Henry. Det är till stor del hans förtjänst att Järlas ungdomsfotboll blivit en faktor att räkna med. Börje Friberg gjorde också ett förtjänstfullt jobb som pojklagsledare och Walle och Leffe var värdefulla tillskott, som vi fick när Järlas och Skurus fotbollssektioner slogs ihop 1967. Nacka fotbollen vann totalt på det schackdraget. Vi fick en stor bredd på ungdomsverksamheten och en fin topp. Dessutom fick vi många bra ledare och tillgång till Skuru idrottsplats.

Henry blickar framåt

Sedan den tjugonde Järlaträffen framgångsrikt rotts iland ser Henry framåt:

– Nu måste vi som jobbar med Järlas ungdomsfotboll tänka på hur vi ska planera för framtiden, säger han. Det kommer ju att skapas nya, stora bostadsområden i centrala Nacka. Det betyder att vi inom några år får nya kullar av grabbar som vill spela fotboll. Vi måste i tid se till att vi har resurser att ta hand om dem. Bland annat måste vi få en elbelyst träningsplan. En sån är absolut nödvändig i framtiden.

I runt tal ger föreningen nu 500 grabbar i olika åldrar möjlighet att under ordnade former och med goda ledare och tränare till sin disposition få lira fotboll. Det värde- sätter säkert de styrande i vår kommun. Så den där elbelysta träningsplanen behöver nog inte Henry vänta på så länge.

KG. NYBERG
Utdrag ur Järla IFs 70-års jubileums skrift 1984