1923 Elin Pikkuniemi

Elin Pikkuniemi var landets första så kallade ”skiddrottning” med sina främsta prestationer åren kring 1920.

Här är ett utdrag från Lennart K Persson text ur Svenskt kvinnobiografiskt lexikon där mer information finns att läsa:

Elin Pikkuniemi föddes i byn Vojakkala i Nedertorneå 1895. Hon var yngst i en syskonskara på fyra varav tre flickor. Fadern Johan Pikkuniemi var hemmansägare och småskollärare. Han lät alla sina döttrar utbilda sig till småskollärare vid ett tvåspråkigt seminarium i Haparanda. Elin Pikkuniemi fick sin första tjänst i Risudden i hemkommunen i vilken också de båda systrarna kom att verka.

När SM-tävlingarna för andra gången 1918 var förlagd till Sundsvall gjorde hon sin SM-debut. Hon hemförde en överlägsen seger. Hon fortsatte sitt SM-tävlande med att bli mästare de närmaste fyra åren då mästerskapet avgjordes i Falun, Bollnäs, Boden och Stockholm. Vid samtliga tillfällen deltog mellan cirka 25 och 35 damer.

Hennes segrar var ohotade och vid samtliga tillfällen var hennes segertid under en timme. De största segermarginalerna uppnådde hon 1919, då hon var ungefär fem och en halv minut före tvåan, och 1922, då tidsskillnaden uppgick till omkring fyra och en halv minut. Snabbast var hon 1920, när hon, i ett ”utmärkt före”, noterades för 42,13 minuter. Inte förrän 1942 hade segraren, i detta fall Margit Åsberg från Brännans IF, en bättre tid. När SM ägde rum i Boden 1921, skriver skidhistorikern Vidar Martinell, skidade Elin Pikkuniemi de tio milen dit, tävlade och vann, varefter hon skidade hem igen. Det är en historia där det är lätt att tro att mytbildning har inverkat på skildringen. Historien återges av flera olika skribenter – utan några källkritiska invändningar. Till mytbildningen hör sannolikt också uppgiften att Elin Pikkuniemi vid ett antal tillfällen figurerade som tredje ”man” i IFK Haparandas manliga stafettlag

I anslutning till att Elin Pikkuniemi 1925 lämnade Norrbotten för att studera i Stockholm upphörde hon att tävla. Ett första tillfälligt återinträdande på tävlingsbanan skedde dock redan 1926. Med Järla IF som ny klubbadress ställde hon då upp i Nordiska Spelen i Stockholm, i vars program ingick en miltävling för damer. (Flera skribenter uppger felaktigt att distansen utgjorde 50 kilometer och någon påstår, också felaktigt, att distansen hade SM-status.) Föret var mycket svårbemästrat. När halva loppet hade avverkats ledde Elin Pikkuniemi med ungefär 30 sekunder. En våldsamt spurtande Signe Pettersson, SM-vinnare 1924, från Ludvika IF, som fått hjälp av norrmän att valla och hade konkurrentens tider att gå på, blev dock till slut övermäktig och förpassade med ett tiotal sekunder Elin Pikkuniemi till silverplats. I årsboken På skidor förklaras Elin Pikkuniemis förment svaga insats med att hon inte hade haft tid att träna tillräckligt eftersom hon bedrev studier vid Lärarinneseminariet i huvudstaden. En klen tröst var det sannolikt för henne att hon detta år vann DM för Stockholm på samma distans. I årets SM-tävling, som ägde rum i Luleå, deltog hon inte.